Kategoriarkiv: Landskap

Nybörjartips för landskapsfotografering

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ner mina tankar kring hur man tar bra landskapsfoton. Det här är bara mina högst personliga tankar kring min egna process, och det fungerar säkert annorlunda för alla andra, och det kanske viktigaste är att komma ihåg att det aldrig finns några fasta regler inom foto. Det går att bryta mot precis allt jag skriver här och ändå få fenomenala bilder – faktum är att när någon som är duktig nog bryter mot reglerna uppstår ofta de bästa bilderna.

Min grundtanke med mina bilder är att hjälpa betraktaren att upptäcka något nytt, något man inte är van vid att se i sin egna vardag. Det kan handla om en ny plats, ett nytt perspektiv, en ny vinkel, en ny kombination av miljöer och föremål, en ny sorts ljussättning, något som helt enkelt får bilden att sticka ut.

Ljuset är nästan alltid nyckeln till ett bra foto, men det måste inte vara spektakulärt och iögonfallande ljus. Inte heller vackert väder. Det måste bara vara intressant på något vis. Det allra värsta är helt klart väder med solsken, för det dödar precis allt. Direkt solljus ger hårda kontraster och är oerhört svårt att jobba med. Även jämngrått är rätt tråkigt men går åtminstone att jobba mer aktivt med. Det bästa överlag är ett ojämnt molntäcke eller när det är mulet med tunt molntäcke, så olika mängder ljus släpps igenom på olika platser och riktningar, allra helst så det skapar olika ljussättningar med mjuka övergångar. Ett tunt molntäcke agerar ofta som en enorm softbox som mjukar upp solljuset. Även om man själv inte alltid ser det med ögat, så kan kameran ofta fånga upp små nyanser i ljuset, och det är väl värt att hålla koll på åt vilket håll solen befinner sig även när den är skymd av moln. Olika väderfenomen som regn, snö och dimma kan också hjälpa till att skapa en bra bild om man använder det rätt.

Rätt ljus och rätt väder kommer ju inte automatiskt, och här gäller det att man är lite aktiv. Jag brukar planera plåtningar i förväg, reka ut olika platser, först med hjälp av Google Earth, eventuellt genom att åka dit i förväg och kolla, och även kolla hur ljuset faller vid olika tidpunkter på de platserna (med hjälp av appar som GoldenHourOne och The Photographer’s Ephemeris). Sen håller jag koll på väderprognoser, ljusfenomen, osv, och då kan jag ta tillfället i akt när det uppstår förhållanden som är gynnsamma för någon av de bildidéer jag planerat i förväg. Om jag vet att jag behöver en klar solnedgång i en viss riktning med ett lågt molntäcke för en viss fotoidé, då kan jag hålla koll och när jag får den sortens förhållanden vet jag att jag kan ta just den bilden.

Utöver bra ljus och en bra plats vill man ju ha någon form av intresse i bilden. Man brukar tala om tre lager, att man vill ha förgrund, mellangrund och bakgrund i bilden. Det måste finnas något för betraktaren att ta in. Allra helst vill man ha ett flöde i bilden, naturliga linjer eller något annat som kan leda betraktarens blick och allra helst leda den till intressepunkterna. Man måste tänka på att kamerans perspektiv är väldigt begränsat jämfört med vad våra ögon tar in av en scen. För en människa att titta ut över ett vidsträckt hav och en horisont kan vara hur vackert som helst och ge en känsla av storhet, men fångar du samma på en bild utan något ytterligare som tillför intresse till bilden så övergår det ofta istället i en känsla av tomhet. Det är också viktigt att tänka på perspektiv. Istället för att fånga det perspektiv som vi alltid är vana vid att se, nämligen att placera kameran i ögonhöjd och riktad rakt mot intresseobjektet, hitta nya perspektiv och vinklar som betraktaren inte är lika van vid, t.ex. med kameran vid marknivån lite från sidan, eller kameran högre upp på en höjd, osv. Det är också lätt att tänka att man måste fota med väldigt vid vinkel och få in precis allt man ser för att förmedla det vidare, men det är också värt att tänka mindre ibland, och se om det finns detaljer man kan zooma in på för att få en intressantare komposition.

Vilket för oss vidare till just kompositionen, som är bland det absolut viktigaste för en lyckad bild. Här kommer även intressepunkterna och lagren in, att de ska synas och balanseras proportionerligt i bilden. Perspektivet är viktigt. Var särskilt noga med att vakta kanterna av din komposition – du vill inte hugga av objekt i onödan eller ha saker för nära kanterna, för då känns kompositionen ofta lite instängd och klaustrofobisk. Jobba dels med ledande linjer, men också med ”negative space”, att lämna öppna ytor i kompositionen som kan ge balans och göra det lättare för ögat att hitta rätt i bilden. Försök undvika plottrighet och rörighet, för det stör betraktarens ordningssinne. KISS!-regeln är viktig som så ofta annars i livet (Keep It Simple, Stupid!). Ofta, men inte alltid, är det en bra idé att inte centrera bilden runt ett intresseobjekt, utan placera det ut mot en sida.

När du är på en plats och du har hittat rätt ljus och omständigheter, sätt inte bara upp kameran. Vandra runt en stund. Stå stilla, ta ett djupt andetag, och betrakta det du ser. Ta in omgivningen, försök lägga märke till precis alla detaljer, både nära och fjärran, och låt dem sjunka in. Fundera en stund över vilka möjligheter som finns. Börja bygg upp kompositioner och bilder i huvudet innan du ens har rört kameran. Ta det lugnt och försök uppskatta och njuta av skönheten omkring dig, försök få dig själv i den sinnesstämning som du tänker att din bild sen ska förmedla. När du gjort detta, då är du redo att börja förmedla det via din kamera.

Det är också viktigt att redan i ögonblicket du tar bilden veta vilka möjligheter du kommer få att ta bilden vidare i din redigering i efterhand. Kanske har du en scen med väldigt hög dynamiskt omfång som lämpar sig för någon form av HDR-teknik? Kan det vara en situation där en lång exponering ger det lugnt och den känsla som bilden behöver? Det är viktigt att redan i fotoögonblicket veta vad man har för vision för bilden, så att man får med sig den data man behöver ha i redigeringen (och det kommer säkert fler poster här framöver om just redigering, så glöm inte bokmärka bloggen). Här är lite bilder som illustrerar hur jag både följer och bryter mot de riktlinjer jag lagt fram i denna post:

Dramatiska moln skymmer solen över våta stenar längs Hallandskusten, där den varma himlen möter det kalla havet.

Här är en bild som jag tycker illustrerar hur viktigt det är med perspektiv. Istället för att fota rakt ut mot havet, som man instinktivt ofta gör när man fotar havet, så gick jag ner i vattenbrynet och ställde stativet i vattnet, och sen sänkte jag ner det så lågt jag kunde få ner det. Det gav ett helt nytt perspektiv som man kanske inte är van vid att se. Och lite saltstänk på kameran, så det får man se till att ha ett hus och objektiv som tål!

Isiga granitklippor på Hallandskusten.

Här är en till bild från samma tillfälle, samma sak där, jag hittade linjer jag gillade i klipporna, så jag pekade kameran nästan rakt ner och låter linjerna dra blicken in i bilden.

En sten och några träd i mitten av en frusen sjö, medan regn och dimma fyller luften.

Här ett exempel på en helt centrerad komposition som i stort sett helt saknar ledande linjer för att passa på att bryta lite mot mina egna regler, och mycket generös användning av ”negative space” för att skapa kompositionen. Ljuset var platt och nästan obefintligt, men regnet och dimman gav den atmosfär som bilden behövde.

En snötäckt brygga i ett snöoväder.

Också en centrerad komposition med mycket rymd i rätt minimalistisk stil, men här handlar det till skillnad från bilden ovan i stort sett enbart om de ledande linjerna. Bryggans linjer möter upp linjer i molnen och himlen, och det är i stort sett allt bilden handlar om. Än en gång platt ljus och dödstråkigt väder, men det är ändå så mycket lättare att jobba med än ”vackert väder”.

Här kan ni få följa med lite kort på en fotorunda jag tog till Smögen:

HDR – en missförstådd teknik?

Soluppgång över Helenevik i Mölndal.

HDR står för High Dynamic Range. Det är en teknik som (i mitt tycke oförtjänt) har ett ganska dåligt rykte. Ofta ser man HDR-bilder som är överprocessade med hög lokal kontrast och låg global kontrast, vilket skapar ett surrealistiskt utseende i bilderna. Det kanske ibland är precis vad man är ute efter, men oftast inte, skulle jag våga påstå. Men trots det så är HDR en väldigt användbar teknik, även när man inte vill ha en typisk HDR-look. Den överdrivna HDR-looken kommer huvudsakligen från en teknik som heter ”tonemapping” och som man faktiskt kan undvika även om man vill ha fördelarna av HDR-processen.

Vi börjar med en liten introduktion. HDR står för ”High Dynamic Range” och innebär alltså en bild med ett stort dynamiskt omfång. En kameras dynamiska omfång bestämmer hur stor skillnad det kan vara mellan den mörkaste och den ljusaste punkten i bilden. Eftersom kameror har begränsat dynamiskt omfång innebär det att de har svårt att på ett bra sätt ta bilder där det är mycket stora skillnader mellan det ljusaste och det mörkaste i bilden, till exempel om man har en stark ljuskälla men också mörka skuggade partier i sin komposition. Då måste man välja om man ska exponera efter ljuskällan eller skuggorna. Om man exponerar efter ljuskällan så undviker man utfrätta högdagrar, men i gengäld så blir skuggpartierna mycket mörka. Om man ökar exponeringen i skuggpartierna leder det till brus i de områdena. Om man istället exponerar efter skuggpartierna kommer de ljusaste områdena vara utfrätta, och det är svårt att rädda i efterbehandlingen.

Det är här HDR-tekniken kommer in – den kan användas för att i praktiken öka kamerans dynamiska omfång. Vad man gör är att man tar flera bilder där man ändrar exponeringen emellan varje bild, oftast genom att välja olika exponeringstid. Sedan kombinerar man dessa bilder med mjukvara – man tar de ljusaste partierna från de underexponerade bilderna, och de mörkaste partierna från de överexponerade bilderna. Det finns olika tekniker för att göra det, och jag ska strax beskriva ett par och vad jag själv föredrar. Men först lite om hur man tar de faktiska bilderna.

Först och främst är det mycket varmt rekommenderat att använda ett stabilt stativ. Om kameran rör på sig under eller mellan exponeringarna blir det svårare att få ett bra resultat. Av samma anledning är det även att föredra att använda en fjärrkontroll eller trådutlösare till kameran. De flesta moderna kameror har flera lägen som man kan använda till sin hjälp för att ta HDR-bilder. Ofta finns ett inbyggt HDR-läge, men jag föredrar att undvika detta eftersom det ger en färdig JPEG-bild där man får mindre kontroll över utseendet själv. Vad jag använder är det läge i kameran som heter ”Auto Exposure Bracketing”, AEB. Då kan jag ställa in hur många bilder jag vill ta (ofta kan man välja 2, 3, 5, 7 eller 9 bilder, beroende på kameran) och hur stor skillnad i exponering det ska vara mellan varje bild. Exakt vad man väljer beror helt på hur svår scen man ska avbilda, men en bra utgångspunkt är att ta tre bilder med 2-3 steg i skillnad. Hur det går till att ställa in detta varierar beroende på kameramodell – se din instruktionsbok eller googla på ”HDR” och din kameras namn så hittar du säkert instruktioner. Som alltid rekommenderar jag också att du fotar RAW-bilder för att få maximalt med data att arbeta med.

När man sen har sina bilder på datorn så återstår det att slå ihop dessa bilder till en. Det finns en uppsjö av mjukvaror som gör det här. Exempel på populära program är Nik HDR Efex Pro som ingår i Google Nik Collection (vilket jag tycker är rätt trevligt att arbeta med och dessutom gratis), Photomatix, och Aurora HDR. De här programmen är populära därför att de är lätta att arbeta med och fort kan ge ganska dramatiska resultat. Det är också lätt att gå överstyr i dem och få bilder med den där typiska HDR-looken som jag nämnde i introduktionen. Jag föredrar ett annat arbetssätt som ger mig mer kontroll.

Jag föredrar att använda de inbyggda HDR-funktionerna i Lightroom (eller Photoshop om man föredrar det). Många ser ner på dessa som simpla, eftersom de inte erbjuder samma möjligheter att fort skapa en dramatisk look som dedikerade HDR-programvaror gör. Jag gillar dem därför att de ger en alla möjligheter att manipulera bilden som man vill med samma arbetsflöde som man använder för alla sina andra bilder, men med tillgång till det stora dynamiska omfång som skyddar högdagrar och låter en lyfta skuggor utan att introducera brus. Bilden i början av den här posten är skapad helt och hållet med Lightrooms HDR-funktion, och jag tänkte nu visa min process.

Här är en vy i Lightroom som visar mina sju exponeringar helt obehandlade, från underexponerad till överexponerad:

Vad man gör härnäst är att markera alla bilderna, och antingen högerklicka och välja ”Photo Merge” -> ”HDR” eller trycka CTRL+H på tangentbordet:

Då kommer man till denna dialog:

”Auto Align” gör så att Lightroom ser till att bilderna ligger rätt även om kameran skulle råkat flytta sig lite mellan bilderna. ”Auto settings” gör samma sak som att trycka ”auto” i Basic-panelen i Lightroom och den tycker jag gott man kan låta vara. Deghosting är en process som hanterar situationen där det varit något i kompositionen som rört sig mellan bilderna. Man kan välja de olika nivåerna och om man har bockat i ”Show Deghost Overlay” så ser man ett rött fält över områden där Lightroom reducerar såkallad ghosting. När man är nöjd är det bara att klicka ”Merge” för att slå ihop bilderna. Då läggs arbetet med att slå ihop bilderna på kö i Lightroom och när det är klart får man en ny bild. Ett tips för att jobba snabbare är att om man vill använda exakt samma inställningar som förra gången man gjorde en merge och därför inte vill visa dialogen ovan, eftersom det tar en stund, så kan man hålla inne SHIFT på tangentbordet när man väljer ”HDR Merge”. Då hoppar Lightroom över dialogen. Såhär ser resultatet ut:

Som synes är bilden fortfarande tämligen odramatisk och mörk och ser ut ungefär som normalexponeringen av utgångsbilderna, men det löser vi i nästa steg. Det som skiljer den här bilden från de övriga bilderna är nämligen att Lightroom har tagit alla RAW-filer och skapat en ny RAW-fil i DNG-format, men denna nya fil är i 32-bitarsformat och innehåller data från samtliga exponeringar som vi slog ihop. Den har ett enormt dynamiskt omfång – den är helt enkelt en HDR-bild! Nu kan vi gå vidare och redigera den här bilden precis på samma sätt som vi skulle redigera vilken RAW-fil som helst. Man kan lägga på objektivkorrigeringar, ändra vitbalansen, och ändra vilka andra reglage man vill. Det går också bra att redigera bilden i Photoshop och andra program.

Bearbetningen jag gjorde är gjord helt i Lightroom och ganska simpel. Jag började med att bocka i rutorna för profilkorrigering och kromatisk aberration, vilket jag alltid gör (och oftast räcker det, men på vissa bilder får man göra manuella korrigeringar under den fliken också):

Det ligger några globala justeringar av grundinställningarna och tonkurvan:

Lite justeringar i HSL-panelen:

Och resten av redigeringen ligger med olika sorters filter och penslar i Lightroom. Först, ett gradientfilter som har till uppgift att mörka ner himlen och solen och öka kontrasten i de delarna:

Notera hur jag använt ”Range Mask: Luminance” för att se till så filtret bara påverkar den ljusa himlen, inte de mörka träden som också täcks av filtret. Det här är en mycket användbar teknik när man ska mörka ner en ljus himmel som bryts av andra föremål i förgrunden. Härnäst, ett till gradientfilter för att ge lite mer blått i himlen:

Nästa steg var att måla generöst med en pensel för att få upp exponeringen och kontrasten i förgrunden:

Det röda fältet visar var jag målat. Efter det la jag en till pensel för att öka färgtrycket i växtligheten i förgrunden:

Och det är allt! Efter de här justeringarna ser alltså slutresultatet ut såhär:

Om man föredrar att inte jobba i Lightroom utan vill göra en sån här HDR-bild i Photoshop, så rekommenderar jag att man använder ”Merge to HDR Pro”-funktionen i Photoshop och väljer 32-bitarsläge:

Sedan kan man jobba vidare med bilden precis som vanligt i Photoshop, med den skillnaden att man har enormt dynamiskt omfång.

Har du synpunkter på HDR-teknik, bildredigering, eller i största allmänhet? Lämna gärna en kommentar nedan!