HDR står för High Dynamic Range. Det är en teknik som (i mitt tycke oförtjänt) har ett ganska dåligt rykte. Ofta ser man HDR-bilder som är överprocessade med hög lokal kontrast och låg global kontrast, vilket skapar ett surrealistiskt utseende i bilderna. Det kanske ibland är precis vad man är ute efter, men oftast inte, skulle jag våga påstå. Men trots det så är HDR en väldigt användbar teknik, även när man inte vill ha en typisk HDR-look. Den överdrivna HDR-looken kommer huvudsakligen från en teknik som heter ”tonemapping” och som man faktiskt kan undvika även om man vill ha fördelarna av HDR-processen.

Vi börjar med en liten introduktion. HDR står för ”High Dynamic Range” och innebär alltså en bild med ett stort dynamiskt omfång. En kameras dynamiska omfång bestämmer hur stor skillnad det kan vara mellan den mörkaste och den ljusaste punkten i bilden. Eftersom kameror har begränsat dynamiskt omfång innebär det att de har svårt att på ett bra sätt ta bilder där det är mycket stora skillnader mellan det ljusaste och det mörkaste i bilden, till exempel om man har en stark ljuskälla men också mörka skuggade partier i sin komposition. Då måste man välja om man ska exponera efter ljuskällan eller skuggorna. Om man exponerar efter ljuskällan så undviker man utfrätta högdagrar, men i gengäld så blir skuggpartierna mycket mörka. Om man ökar exponeringen i skuggpartierna leder det till brus i de områdena. Om man istället exponerar efter skuggpartierna kommer de ljusaste områdena vara utfrätta, och det är svårt att rädda i efterbehandlingen.

Det är här HDR-tekniken kommer in – den kan användas för att i praktiken öka kamerans dynamiska omfång. Vad man gör är att man tar flera bilder där man ändrar exponeringen emellan varje bild, oftast genom att välja olika exponeringstid. Sedan kombinerar man dessa bilder med mjukvara – man tar de ljusaste partierna från de underexponerade bilderna, och de mörkaste partierna från de överexponerade bilderna. Det finns olika tekniker för att göra det, och jag ska strax beskriva ett par och vad jag själv föredrar. Men först lite om hur man tar de faktiska bilderna.

Först och främst är det mycket varmt rekommenderat att använda ett stabilt stativ. Om kameran rör på sig under eller mellan exponeringarna blir det svårare att få ett bra resultat. Av samma anledning är det även att föredra att använda en fjärrkontroll eller trådutlösare till kameran. De flesta moderna kameror har flera lägen som man kan använda till sin hjälp för att ta HDR-bilder. Ofta finns ett inbyggt HDR-läge, men jag föredrar att undvika detta eftersom det ger en färdig JPEG-bild där man får mindre kontroll över utseendet själv. Vad jag använder är det läge i kameran som heter ”Auto Exposure Bracketing”, AEB. Då kan jag ställa in hur många bilder jag vill ta (ofta kan man välja 2, 3, 5, 7 eller 9 bilder, beroende på kameran) och hur stor skillnad i exponering det ska vara mellan varje bild. Exakt vad man väljer beror helt på hur svår scen man ska avbilda, men en bra utgångspunkt är att ta tre bilder med 2-3 steg i skillnad. Hur det går till att ställa in detta varierar beroende på kameramodell – se din instruktionsbok eller googla på ”HDR” och din kameras namn så hittar du säkert instruktioner. Som alltid rekommenderar jag också att du fotar RAW-bilder för att få maximalt med data att arbeta med.

När man sen har sina bilder på datorn så återstår det att slå ihop dessa bilder till en. Det finns en uppsjö av mjukvaror som gör det här. Exempel på populära program är Nik HDR Efex Pro som ingår i Google Nik Collection (vilket jag tycker är rätt trevligt att arbeta med och dessutom gratis), Photomatix, och Aurora HDR. De här programmen är populära därför att de är lätta att arbeta med och fort kan ge ganska dramatiska resultat. Det är också lätt att gå överstyr i dem och få bilder med den där typiska HDR-looken som jag nämnde i introduktionen. Jag föredrar ett annat arbetssätt som ger mig mer kontroll.

Jag föredrar att använda de inbyggda HDR-funktionerna i Lightroom (eller Photoshop om man föredrar det). Många ser ner på dessa som simpla, eftersom de inte erbjuder samma möjligheter att fort skapa en dramatisk look som dedikerade HDR-programvaror gör. Jag gillar dem därför att de ger en alla möjligheter att manipulera bilden som man vill med samma arbetsflöde som man använder för alla sina andra bilder, men med tillgång till det stora dynamiska omfång som skyddar högdagrar och låter en lyfta skuggor utan att introducera brus. Bilden i början av den här posten är skapad helt och hållet med Lightrooms HDR-funktion, och jag tänkte nu visa min process.

Här är en vy i Lightroom som visar mina sju exponeringar helt obehandlade, från underexponerad till överexponerad:

Vad man gör härnäst är att markera alla bilderna, och antingen högerklicka och välja ”Photo Merge” -> ”HDR” eller trycka CTRL+H på tangentbordet:

Då kommer man till denna dialog:

”Auto Align” gör så att Lightroom ser till att bilderna ligger rätt även om kameran skulle råkat flytta sig lite mellan bilderna. ”Auto settings” gör samma sak som att trycka ”auto” i Basic-panelen i Lightroom och den tycker jag gott man kan låta vara. Deghosting är en process som hanterar situationen där det varit något i kompositionen som rört sig mellan bilderna. Man kan välja de olika nivåerna och om man har bockat i ”Show Deghost Overlay” så ser man ett rött fält över områden där Lightroom reducerar såkallad ghosting. När man är nöjd är det bara att klicka ”Merge” för att slå ihop bilderna. Då läggs arbetet med att slå ihop bilderna på kö i Lightroom och när det är klart får man en ny bild. Ett tips för att jobba snabbare är att om man vill använda exakt samma inställningar som förra gången man gjorde en merge och därför inte vill visa dialogen ovan, eftersom det tar en stund, så kan man hålla inne SHIFT på tangentbordet när man väljer ”HDR Merge”. Då hoppar Lightroom över dialogen. Såhär ser resultatet ut:

Som synes är bilden fortfarande tämligen odramatisk och mörk och ser ut ungefär som normalexponeringen av utgångsbilderna, men det löser vi i nästa steg. Det som skiljer den här bilden från de övriga bilderna är nämligen att Lightroom har tagit alla RAW-filer och skapat en ny RAW-fil i DNG-format, men denna nya fil är i 32-bitarsformat och innehåller data från samtliga exponeringar som vi slog ihop. Den har ett enormt dynamiskt omfång – den är helt enkelt en HDR-bild! Nu kan vi gå vidare och redigera den här bilden precis på samma sätt som vi skulle redigera vilken RAW-fil som helst. Man kan lägga på objektivkorrigeringar, ändra vitbalansen, och ändra vilka andra reglage man vill. Det går också bra att redigera bilden i Photoshop och andra program.

Bearbetningen jag gjorde är gjord helt i Lightroom och ganska simpel. Jag började med att bocka i rutorna för profilkorrigering och kromatisk aberration, vilket jag alltid gör (och oftast räcker det, men på vissa bilder får man göra manuella korrigeringar under den fliken också):

Det ligger några globala justeringar av grundinställningarna och tonkurvan:

Lite justeringar i HSL-panelen:

Och resten av redigeringen ligger med olika sorters filter och penslar i Lightroom. Först, ett gradientfilter som har till uppgift att mörka ner himlen och solen och öka kontrasten i de delarna:

Notera hur jag använt ”Range Mask: Luminance” för att se till så filtret bara påverkar den ljusa himlen, inte de mörka träden som också täcks av filtret. Det här är en mycket användbar teknik när man ska mörka ner en ljus himmel som bryts av andra föremål i förgrunden. Härnäst, ett till gradientfilter för att ge lite mer blått i himlen:

Nästa steg var att måla generöst med en pensel för att få upp exponeringen och kontrasten i förgrunden:

Det röda fältet visar var jag målat. Efter det la jag en till pensel för att öka färgtrycket i växtligheten i förgrunden:

Och det är allt! Efter de här justeringarna ser alltså slutresultatet ut såhär:

Om man föredrar att inte jobba i Lightroom utan vill göra en sån här HDR-bild i Photoshop, så rekommenderar jag att man använder ”Merge to HDR Pro”-funktionen i Photoshop och väljer 32-bitarsläge:

Sedan kan man jobba vidare med bilden precis som vanligt i Photoshop, med den skillnaden att man har enormt dynamiskt omfång.

Har du synpunkter på HDR-teknik, bildredigering, eller i största allmänhet? Lämna gärna en kommentar nedan!